Dressyr på Scandinavium

Igår var vi på Göteborg Horse Show på Scandinavium. Det var hoppning först, men då passade vi på att vara på mässan o shoppa. Det är vansinnigt kul att strosa runt o titta på alla hästrelaterade saker som finns. Där finns ALLT. Det första jag ville köpa var en hästlastbil med lyxig inredning. Tänk så fint Cobben hade åkt i den. O vi hade kunnat ha den till Falsterbo att bo i. Hade varit perfekt. Ska köpa den när jag blir miljonär. Det näst bästa i transportväg var en liten hästlastbil för B-kort, fanns även en transport (krävdes E-kort) som var jättestor, men med en finurlig planlösning så att hästarna stod diagonalt, dvs inga bommar att hoppa över...

Sedan besökte vi Albion. Där provade jag flera sadlar o blev förtjust i en SLK med extra bossor samt smal "midja". De hade ett fint kandar för 7000....
Även Stübben hade fina saker. Fastnade för ett kanonfint träns med kristaller i pannbandet, pris 2500. Men jag kan inte köpa ett träns till, har ju nyligen köpt ett...
Skulle vilja ha nya stigläder. Blir nog ett par Stübben.
Jag stannar alltid där det finns jackor. Provade en brun Mountain Horse som var kanonfin. Ångrar SÅ att jag inte köpte den. Köpte dock en annan jacka, en vit vårjacka från Didriksons som jag gillade. Sandra köpte också en väldigt fin vårjacka med skärp. Hon hittade ett ursnyggt vintertäcke till Cobben som passade perfekt.
Blev en påse med andra småsaker också som jag behövde, ex B-vitamin.

Dressyrklassen var väldigt kul att se. Många fina hästar. Finast var Patrik Kittels Scandic (Solos Carex-Amiral). Han är så trevlig att se på, positiv, schwungfull o mjuk. Gillade även en annan svensk häst, Normandie (Vincent-Ametist), härlig häst.
Vann gjorde Parzival, vilka kvaliteer!!! Trots att han var spänd. Scandic kom 2:a o publiken klappade händer så det dånade.
Se hela resultatet här:
http://events.scg-nl.nl/2010/goteborg/results/021-res.htm

Det är så inspierande att komma ut o vi hade en härlig dag!
Sofie tog hand om hästarna, TACK!

Inte nu igen!

När jag kom o skulle ta in dem igår em trodde jag inte mina ögon. Alla 3 hästarna stod genomsvettiga, men inte nog med det. Discos vita framben (vf ) var alldeles blodigt! Runt omkring i snön var det blodfläckar. Stora. Jag vågade inte titta på benet. Var det av? Jag kände hur det började snurra. Det kan inte va sant. Då börjar Disco gå mot mig. Helt obekymrat med blodet sipprande ner för benet. Herregud, han kan gå, tänkte jag.
Fick in honom i stallet, kunde inte ens se att han haltade. Kan man han sån "tur"?
Undersökte honom o såg att han hade ett jack på insidan framknät, inte speciellt stort. Antagligen har det varit ett blodkärl just där han fått jacket.
Svampade av benet med ljummet vatten o sprutade med koksalt, men det var rent o fint. Det slutade att blöda o Disco fattade inte alls uppståndelsen, han var bara intresserad av sitt hö.
Gick runt hagen men kunde inte hitta något trasigt eller ngt som han skulle kunna skada sig på. Säkert sparkat sig själv när de sprang. Kanske en älg?
Äckligt var att det satt kråkor o pickade på blodfläckarna i snön. Alltså var det ganska mkt blod...

Han verkade helt ok i morse o såret såg väldigt fint ut. Tur i oturen?

Tack Håkan!!! Skotta ridbanan för hand?

Min fantastiskt snälla svåger hjälpte oss idag med att få ner massa snö från stalltaket. Han ville väldigt gärna vara med på bloggen, men fick tyvärr ingen bild på honom, bara på taket (hi,hi). TUSEN TACK! Nu ska det absolut inte vara någon fara för att taket ska rasa. Det är stabilt byggt med kraftiga okar. Tror vi kan vara lugna. Såg att lilla ridhuset i Lysekil är avstängt för rasrisk. Lurigt.

Vår (lilla) traktor orkar inte putta bort all snö på ridbanan TYVÄRR. Vad gör man då??? Väntar på våren? Antagligen det enda vettiga. Började skotta för hand. Ha, ha. grannarna måste ha undrat om det slagit slint. Det är vallar på 1,5 m vid ingången... Så jag kom inte så långt, kan jag säga. Det enda vettiga med den skottningen var väl att jag brände några kalorier. Balansen återställdes raskt med en semla till kaffet.

Vid denna tidpunkten för 21 år sedan (Simon nyfödd) hade krokusen kommit upp på vår gräsmatta. Har fotobevis på det. Det lär dröja innan nån blomma tittar upp ur det här snödjupet...

Sofie har tagit det fina kortet på Disco, överst.

Efter stormen.

Än är stalltaket kvar, tack o lov. Måste säga att det kändes kusligt när all denna snön kom. Vi har aldrig haft så här mkt snö o definitivt inte snö under en så lång period. Här är -12 grader o det snöar fortfarande, men nu blåser det iaf inte. Men mer snö kommer i veckan, så det är inte slut på eländet.
Hade varit stora problem att få personal till jobbet, inte många själar som kunde ta sig dit. Tack o lov att man var ledig.

Min ridbana är nu ett skämt... Borde köra in Disco (snabbkurs) o köra släde istället för att tro att man ska rida dressyr. Cobben ska tävla i mars, men det verkar ytterst osannolikt som det ser ut nu. Har hört att många tävlingar blir inställda.

Tydligen såg det komiskt ut när jag o Tommy försökte gräva fram en ensilagebal i all snön o fick dra loss den med traktorn, för grannen fotade oss hi, hi.
Testade att släppa hästarna i en annan hage idag o hoppas på att staketen får vara ifred. Cobben kastade sig ner o gjorde änglar, inget alls bekymmer av snön. Disco sprang fram o tillbaka medan Nicke tittade på.

Blev ju att titta på Melodifestivalen från soffan, vilket inte alls är samma feeling. Känns väldigt platt. Jag gillade Erik Linders fina låt "Hur kan jag tro på kärlek". Kanske för att Kenneth Gärdestad var textförfattare. Tyckte mkt om Ted G på sin tid, hade alla skivor o såg på många uppträdanden.
Alcazar var också bra o proffsiga som de brukar vara.

Den undre bilden visar min ridbana...

Värsta ovädret man kan tänka.

Katastrof! Helt otroligt. -9 grader, storm o kraftigt snöfall som har hållit på sedan i igår natt. Nästan kusligt. Jag gick med snö upp till låren när jag skulle ge hästarna mat i morse. Det hade blåst drivor så det gick knappt att få upp stalldörren. Jag skottade rent en bit runt stalldörrarna o sen där fåglarna får mat. Lade ut lite äpplen till koltrastarna som satt o burrade upp sig. Tänker på alla djur som har det svårt i snön. Rådjur, harar o rävar har det kämpigt. Vår granne har sina kaniner i vårt stall, de har det bättre där än ute. Den ena är väldigt söt, lång lugg,se bild.

Släppte ut hästarna med tjocka täcken + hals, de sprang omkring o busade som vanligt. Tyvärr går strömmen runt väldigt dåligt, så man är rädd att de ska ta sig ut. De jordar ju inte när de står på tjockt lager snö... Men ut ska de i alla väder. De vill ut o ha frisk luft o röra på sig. De är så vana att gå ut så de håller på att riva stallet om man inte släpper ut dem!

Vi hade (dyra) biljetter på parkett till Melodifestivalen i kväll i Göteborg. Tyvärr vågar vi oss ej ut. Snön vräker ner o plogarna hinner inte med. Vi skulle gå ut o äta först o ha det mysigt. SÅ TRÅKIGT! Får väl sitta hemma i soffan i stället o se på 5 tomma platser...

Patellaupphakning

Disco har då o då hakat i sina bakknän. När han var 3 oroade jag mig inte, det brukar ju försvinna med åldern o bra träning av bakben o ryggmuskler. Vi klättrar, travar cavaletti, rider på skogsturer, konditionstränar, lite hoppövningar o förstås dressyrarbete, så han har fått en bra grundstyrka. Hovis är noga med att hålla tårna korta på bakhovarna. Men jag kan inte säga att det blivit så mkt bättre. Ofta när man ska lyfta benen får man först flytta på honom så att hakningen släpper, sen går det bra. Ingen av tränarna har märkt något när jag rider o jag märker inget själv. Verkar som om det inte hakar när han är "igång".
Nu är han 6 år o det har fortfarande inte försvunnit. Tvärt om nu när han vilat så länge har det blivit värre. Kan inte märka att han bekymrar sig, men bra är det ju inte. Pratade med vet på klinik, de tyckte nog att han ska opereras. Efter op som görs på stående häst är det lång konvalescens. Man får ju ta ett ben o efter ca 3v kan man ta det andra. Det är få komplikationer, men risken för artros i leden är större.
Vet tycker att jag först ska komma till kliniken så de får undersöka o röntga båda knälederna. Sen får vi se vad de säger. Jag tycker inte det är helt självklart att operera, men måste ju lita till vad veterinärerna tycker.
Läste att många hästar blir bättre av extra B-vitamin. Det ska jag testa.

Nu har det snöat ännu mer o mer snö är att vänta. Jag börjar oroa mig för stalltaket. Ser hemska syner vad som skulle kunna hända då...
Nu är det så mkt snö att det börjar bli lurigt i hagarna. Staketet är så lågt att de snart bara kan kliva över, o dessutom går inte strömmen runt. Går inte att rida på ridbanan längre, för djup snö, blir för jobbigt för dem. När ska detta sluta?????

Åkte på nån form av magsjuka igår. Fick våldsamt ont i magen o feber. Inte sovit mkt i natt, omöjligt att gå till jobbet. Nu mår jag bättre o har fått i mig en rostad macka. Måste ju va "fit for fight" när vi ska till Gbg i morgon!

Miranda in memoriam.

Det är nu ca 1 år sedan Miranda fick tas bort. Det var en fruktansvärd tid från det hon blev sjuk fram till det hon fick tas bort framför allt för Sandra.
Miranda var en mycket speciell häst, vacker, utstrålning, otroligt intelligent med en väldig integritet. Alltså ingen särskilt lätt häst. Man fick ta henne på hennes vis. Gick inte att tvinga henne till något om hon inte själv ville. Hon var het att rida o Sandra kämpade på många pass för Janne o även Stefan. När Miranda slappnade av var hon fantastisk att rida, alltid villig att jobba. Helt otroligt fin att longera o tömköra. Att transportera henne var en dröm. Rörde aldrig en fena. Likaså att behandla henne då hon var sjuk. Helt fantastisk. För oss som stod henne närmast kommer hon alltid att ta en stor plats i våra hjärtan.

Miranda hade mycket problem med sin ena framhov som hon fick operera ett antal gånger. Men det som skulle knäcka henne var en simpel tagg (slånbär) som så olyckligt satt sig nära leden o orsakade infektion där. Efter många veterinärbesök o antibiotikakurer på klinik blev det bara värre. Sandra hade henne då i Linköping o fick köra i snöstorm till klinik med sin svårt sjuka häst. Miranda som brukade gnägga bara hon hörde Sandra stod nu med feber o smärta med sänkt huvud. Det fanns inget mer att göra. Hennes liv gick inte att rädda.

Det var en fruktansvärd tid för Sandra. Hon var helt otrolig som klarade av allt själv med oss 40 mil bort. Jag beundrar henne verkligen.

Efter flera månader av sorg började Sandra så smått att titta efter ny häst, o slutet av sommaren hade vi lyckan att få köpa Sandras nuvarande häst, Cobben.

Men Mirandas "morrhår" runt mulen som killar mig i ansiktet när hon hälsade kommer jag aldrig att glömma.