skip to main |
skip to sidebar
Hade besök av mina finaste hedersgäster igår på kalaset. Kicki o Håkans guldklimpar Carro o Lucas. Lucas hade raggarstuk o Carro en helt underbar klänning.
Visst är de fina?
Tränade idag. Fört ledde jag Disco lite i skogen (isigt o vått) sen gick jag till ridbanan. Ena långsidan var ok o den andra var hård o isig. Så det blev lite underlig ridning. Fåglarna sjöng o det var helt stilla, så det var skönt ute. Disco var lugn, nästan lite slö. Efter uppvärmning blev det lite jobb i skritt. Kvarts fram o bakdelsvändningar o lite sidvärts. Fortsatte i trav med sidvärts o övergångar (skritt över is). Passade då på att variera tempot i skritten så att han fick länga på stegen.
Galopp var inte så lätt, men jag tränade fattningar. Disco skötte sig fint o var lös o mjuk, så jag travade ner honom o sen ledde jag honom på promenad.
Nu har vi varit ute o fått motion både Disco o jag. Insåg att det vore förenat med livsfara att försöka köra till ridhus, så det fick bli lite snömotion i stället. Satte på honom longerutrustningen o rejäla benskydd. Som tur är har han snösulor, det hjälper väldigt bra mot klackar, men förstås inte helt o hållet. Började som jag brukar med att leda honom ett varv i skogen. Fick minst lika mycket snö på mig som igår...
Sedan gick vi ner på ridbanan. Nu var iaf JAG rejält uppvärmd. Han fick börja i skritt o lite trav, väldigt löst inspänd. Hade lagt ut 2 bommar, men de försvann ner i snön.. Han fick skritta o trava över bommarna med övergångar. Byter varv ganska ofta. När han ska stanna för att byta varv är jag noga med att han står still tills jag går fram till honom. Då får han ofta en godis, sedan vänder jag honom. Han ska fortfarande stå helt still. När jag är på plats, får han kommando o börjar skritta. Jag gör alltid på samma sätt varje gång, så han vet vad som gäller. De gånger han har överenergi o är väldigt pigg, kan jag låta honom busa av sig i galopp innan vi börjar arbeta. För det ska vara arbete även om han jobbar i lina.
Efter lite paus i skritt utan inspänning börjar vi igen. Spänner in honom o börjar i skritt. Om man ska longera i skritt måste man se till att hästen inte kortar steget utan sänker huvudet o marscherar. Jätteviktigt att de jobbar genom ryggen. Några gånger går han över bommarna, sedan trav. Han blir ganska fin o avslappnad direkt, så jag börjar med lite längningar efter det att han gått över bommarna några gånger. Han har ju svårt för längningar, men det blir lättare utan ryttare. Viktigt även här att han jobbar genom ryggen. Allt jag gör gör jag lika i båda varven. Längningarna fick bli försiktiga idag, för det var halt i all snö. Galoppen blev bara ett par varv pga att jag var rädd han skulle ramla. Tyckte han jobbade bra, så jag kopplade loss honom från inspänningen o gick ut o gick med honom en stund. Härligt. Ja, det blev iaf lite luft o motion för oss båda. Bättre än inget.
Trodde att våren kommit. Ack vad jag bedrog mig. Isgata på vägen. Igen. Snö, snö. snö. Vi hade just tagit ur broddarna, så det blev att sätta på dem igen.
Hade bestämt att jag o Sofie skulle rida ut idag. Inte kunde snö stoppa oss!!! Så på med termokläder igen o ut på promenad i skogen. Det vi inte tänkt på var att all snö la sig på grenarna o sjönk ner i vår höjd, så snart var vi som snögubbar... Hästarna var pigga o gillade att komma ut i skogen o det gjorde vi med. Tyst o fridfullt. Vi gick till klätterbacken o klättrade några gånger. Plötsligt var det svårt att se grenarna, så vi vände hemåt.
Jag hade siktet inställt på ridhuset i Lysekil i morgon, men det ser mer än mörkt ut. Igen. Nu går det inte att rida på ridbanan ens. Har nog insett att om man ska kunna hänga med i typ årgångschampionat o dyl får man ha tillgång på ridhus. Detta funkar inte. Tommy bygg mig ett ridhus!
Veterinären kom snabbt. En sommarvikareie. Duktig tjej. Hon undersökte Bosse o gissade på armbågsfraktur. Han måste röntgas. Hon ringde till flera djursjukhus, men inte lätt att få ngn som ville ta emot mitt i sommaren. Ingen svarade på Skara. Jag sa att vi åker dit, du får ringa o säga att vi kommer när du får tag på dem. Tyckte vet. var bra ide´. Att lasta Bosse var nästa utmaning. Han hade rejält ont o han tog sina sista krafter för att hoppa upp för lemmen. Tommy hjälpte att stötta. Tommy körde, vilket jag var tacksam för. Vi har 16 mil till Skara, så det skulle bli en kämpig resa för Bosse.
Han stod blickstill hela vägen. Att få ut honom var däremot inte lätt. Hoppa bakåt går inte. han försökte o höll på att ramla.
De tog hand om honom o röntgade. Fick svar armbågsfraktur. Ortopeden sa att de skulle operera nästa dag (lör). Man borrar fast en metallplatta över sprickan. Bra prognos, brukar bli helt återställda. I all bedrövelse kändes detta bra. Bosse fick grimskaft i grimman till en löplina i taket för att han inte skulle lägga sig. jag lämnade honom o lovade att han snart skulle vara hemma i hagen igen.
Ringde nästa dag. Op. hade blivit uppskjuten till nästa dag. Kändes INTE bra. Ringde sön. Op hade gått bra förutom att borret gått av så det satt kvar i benet, men skulle inte ställa till någon skada.
Ringde nästa dag. Bosse hade fått koliksymptom. Frågade om de inte gett honom betfor förebyggande, men de hade de inte. STACKARS djuret hade nu ont i magen också o slangades. Han blev uttorkad o jag förstod att detta var inte bra för tillfrisknandet. Men snart skulle jag få hem honom o sköta eftervården själv. Som jag längtade!
Efter ett par dagar fick han infektion i såret o de fick lägga drän. De satte in mera penicillin. Gick en vecka, blev inte bättre. De testade med massa olika saker. Bosse började tappa sugen. Min fina häst hade alla odds emot sig nu.
Han hade nu stått på Skara 3 veckor. = min semester.
De ringde mig på jobbet. Bosse hade nu hög feber. En sista utväg skulle vara att operera igen o försöka spola leden. Detta skulle jag få betala själv, förs pengarna var nu förbrukade. Chanserna var små att det skulle lyckas. Bad om 2 tim betänketid. Åkte hem från jobbet. Ringde hem Tommy från sitt jobb också. Hur skulle jag göra? Vi beslutade gemensamt att de ändå skulle få göra ett försök med ny op.
Efter några timmar (de längsta i mitt liv) ringde ortopeden o sa att Bosse nu ligger sövd o att infektionen hade spridit sig in i benet. Finns inget att göra. Han ville ha mitt tillstånd att Bosse aldrig skulle få vakna igen. Min Bosse fick aldrig komma hem som jag lovat honom. Den vackra hästen med sammetsmulen finns inte mer.
Jag var så i chock att jag inte kunde arbeta. Gick som i trans, allt bara snurrade i huvudet. Denna ckock övergick sedan i sorg. Kommer alltid att ha Bosse i mitt hjärta. Vi fick en fin tid tillsammans.
Mina vänner o familj stöttade mig otroligt mycket denna tid. Jag ältade allt om o om igen. Jättetacksam för alla tel samtal, sms o mail + alla promenader o fikastunder då ni fått höra allt om o om igen. Tack för att ni finns.
Min semester skulle börja om ett par dagar o jag såg verkligen fram emot att kunna rida ordentligt o ha det riktigt skönt.
Skulle hämta in hästarna från hagen på morgonen. Det var juli o kläggarna var igång redan tidigt. Hade släppt ur dem ganska sent kvällen innan eftersom vi hade ridit. Miranda vankade oroligt framme vid ingången. Det brukade hon aldrig göra. Jag tittade ängsligt efter Bosse. Fick obehagskänsla i magen. Sån som man får då man bara hittar den ena hästen i hagen men det visar sig vara falskt alarm. Nu skymtade jag Bosse långt bort i hagen. Han stod still. Jag ropade. Han rörde sig inte ur fläcken. Miranda var jätteorolig o förstod att något var fel. Mitt hjärta började banka. Var nåt galet? Varför kom han inte? Jag gick ner. Vid första anblicken såg allt normalt ut. Pratade med honom. Han stoppade sitt huvud under min arm. -Vad är det gubben? Varför vill du inte gå? Jag tog på grimman o smackade. Halsen blev bara längre. Det snurrade i huvudet, nej, nej, det kan inte va sant! Han gjorde ett hopp framåt på 3 ben. Hf hängde slappt. Marken under mina fötter gungade. Fick honom att ta ett steg till. Hopp igen. Jag sprang det fortaste jag kunde upp till huset o skrek till Sandra o Tommy att de skulle hjälpa mig.
Bosse hoppade hela vägen till stallet o vi försökte stötta honom så gott det gick. Han var så tapper o gjorde snällt det jag bad, trots att det nästan var orimligt. Med en kraftansträngning hoppade han in i stallet o in i boxen. Sandra satte sig hos honom. Jag sprang iväg för att ringa veterinären. Hon skulle genast komma. När jag kom tillbaka till Bosse o han tittade med sina stora ögon på mig brast det o tårarna strömmade ner för kinderna. Det fick inte va sant, det får inte va av. Det kunde bara inte va så fruktansvärt.
Kommer mer.
Vi började arbetet med att försöka få honom avslappnad o komma lite lägre i formen. Han ville gärna släppa kontakten med tyglarna o tappa ryggen. Att sitta på honom i trav då han inte var helt lösgjord var hemskt! Minns att Stefan sa att jag studsar på hans ryggrad....
Han var otroligt lättlärd o hade väldigt lätt för sig förutom skritten som gärna ville bli kort när man tog tyglarna. Men allt blev bättre o bättre o musklerna fyllde ut här o där. Man fick ju inte glömma att han var inriden som 5-åring, o hade inte ens varit riden ett år då jag köpte honom. Han var oerhört lyhörd o lite het, så man fick ta det lugnt o klappa o absolut inte begära för mkt av honom. Om han kände att han inte riktigt förstod eller om han inte orkade det man bad om bockade han... Så det var hela tiden en balansgång. Minns en gång då jag red för Janne o Bosse hade träningsvärk för jag hade ridit för Stefan ett par dagar innan. Han bockade vad jag än försökte göra, så vi bestämde att jag skulle trava ner honom o lät han va.
Han bockade ALDRIG för att va dum, så att när han bockade fick han lite lättare arbete en stund o sen kunde vi testa igen. Sen kom det lite glädjebockar ibland när han va pigg o när vi hoppade med honom. Konstigt, men under den tiden jag hade honom hände det inte en enda gång att jag sade till honom på skarpen. Då hade han blivit jätteledsen. Det behövdes inte. Han var klok o förstod om man fick bara förklarade för honom det man ville.
Bosse aklimatiserade sig jättefort o han o jag fick ett starkt band. Han älskade mig o litade på mig. Var alltid underbart snäll o go mot alla, men han visste att han var min. Det yttrade sig tex när andra skulle rida. Första gången Sofie skulle skritta honom stod han som fastväxt o tittade på mig. När jag sen ledde honom gick det bra o Sofie kunde rida i fortsättningen. Det var värre med Sandra, han vägrade gå o stirrade på mig. Hjälpte inte att jag smackade. Tillslut gick han o sen gick det bra med henne också. När turen kom till Janne stod han inte bara still, utan han bockade på stället. Jag drog en lättnadens suck när han kom igång o sedan gick det jättebra. Janne red honom flera gånger o det var aldrig mer något problem.
Under höst o vinter fick han jobba med varierad träning för att få allmänkondition o han blev starkare o starkare. Mycket cavaletti. Galoppen var kalasfin o traven blev bättre den med. I skritten hade det börjat hända saker o han kunde nu sänka huvudet utan att spänna sig o korta steget lika ofta.
Testade att åka på lite småtävlingar o han funkade jättebra (bara lite bock i galoppfattningarna). Inga problem med att han tittade på saker. Han blev placerad i varje start utom vår allra sista. Det som var problem var ärevarven. Han blev hysteriskt rädd o darrade så det blev bara hopp upp o ner, så jag ledde honom i stället, då gick det bra.
Vår sista tävling var i Ljungskile. (LB:0) Det var hans första utomhustävling. Ann-Hild Steiger skulle döma. Han kändes fin på framridningen o när vi skulle in kändes det kanon. Allt gick perfekt första halvan av programmet. Sen kom hans bravurnummer galoppen. Fin fattning, volt, sen skulle jag öka på längs långsidan upp mot domaren. Jag tog i o tryckte till ordentligt, då bockade han. Lyckades sparka till dressyrstaketet. Blev rädd o bockade igen. Då flög jag. Som i slow motion åkte jag i en stor båge o landade framför domaren. Blött var det också, det hade regnat hela natten så jag var lerig från topp till tå. Bara att leda ut hästen från banan.... Så tänk på mig när ni tycker att något är pinsamt, jag har gjort det som är ännu mer pinsamt. Värre kan det inte bli. Då var jag INTE glad. Såg dessutom HEMSK ut med lervatten rinnande från hela mig.
Så slutade den tävlingskarriären o jag insåg att det var helt o hållet mitt eget fel...
Nästa gång berättar jag om när det ofattbara hände.
Snart är mitt tålamod slut vad det gäller det här med väder. Skulle äntligen få träna o hade väntat så på detta. Janne hade en tid över på Solberg, så jag skulle åka dit på morgonen. Gjorde i ordning Disco o mig. Då började det snöa. Inte lite, det VRÄKTE ner. Jag tänkte, det går nog, det smälter på vägen. Men det tog i o snöade ännu mer. Konfererade med Janne. Jag sa att jag gör ett försök att ta mig upp för backen. Lastade Disco. Min långa sega backe var SÅPHAL. Massa snömodd. På 2:an slirade bilen på tvären o på 3:an orkade den inte. (Skulle haft ökenjeepen fast med dubbdäck). Jag fick ge upp. Suck. Vände o åkte hem igen. Inte värt att riskera hästen. Av med alla transportgrejor o på med sadel. Jag bytte till termokläder. Ut med Disco i paddocken. Jag skulle rida om det så vräkte ner. Eftersom det är is på halva banan var det inte helt lätt. Disco undrade om det verkligen var meningen att vi skulle rida i detta vädret. Jag tränade lite sidvärts, vändningar, halter, galoppfattningar från skritt o vips glömde både Disco o jag att vi var genomblöta. Han var duktig, o jag var iaf nöjd med det lilla som blev. Gullegrisen Janne tröstade o sa att han kunde hjälpa mig på tis i stället. (ni förstår att han förstås ligger bra till efter den lyckade festen). När vi kom in rann det vatten/snö av oss. Jag var totalt helt genomvåt. Ända in på skinnet. Runnit ner i ridstövlarna. Men vem vet, kanske blir det nång gång en tävling i snöstorm o då är jag o Disco förberedda!
