Min Bosse del 3. Det ofattbara.

Min semester skulle börja om ett par dagar o jag såg verkligen fram emot att kunna rida ordentligt o ha det riktigt skönt.
Skulle hämta in hästarna från hagen på morgonen. Det var juli o kläggarna var igång redan tidigt. Hade släppt ur dem ganska sent kvällen innan eftersom vi hade ridit. Miranda vankade oroligt framme vid ingången. Det brukade hon aldrig göra. Jag tittade ängsligt efter Bosse. Fick obehagskänsla i magen. Sån som man får då man bara hittar den ena hästen i hagen men det visar sig vara falskt alarm. Nu skymtade jag Bosse långt bort i hagen. Han stod still. Jag ropade. Han rörde sig inte ur fläcken. Miranda var jätteorolig o förstod att något var fel. Mitt hjärta började banka. Var nåt galet? Varför kom han inte? Jag gick ner. Vid första anblicken såg allt normalt ut. Pratade med honom. Han stoppade sitt huvud under min arm. -Vad är det gubben? Varför vill du inte gå? Jag tog på grimman o smackade. Halsen blev bara längre. Det snurrade i huvudet, nej, nej, det kan inte va sant! Han gjorde ett hopp framåt på 3 ben. Hf hängde slappt. Marken under mina fötter gungade. Fick honom att ta ett steg till. Hopp igen. Jag sprang det fortaste jag kunde upp till huset o skrek till Sandra o Tommy att de skulle hjälpa mig.
Bosse hoppade hela vägen till stallet o vi försökte stötta honom så gott det gick. Han var så tapper o gjorde snällt det jag bad, trots att det nästan var orimligt. Med en kraftansträngning hoppade han in i stallet o in i boxen. Sandra satte sig hos honom. Jag sprang iväg för att ringa veterinären. Hon skulle genast komma. När jag kom tillbaka till Bosse o han tittade med sina stora ögon på mig brast det o tårarna strömmade ner för kinderna. Det fick inte va sant, det får inte va av. Det kunde bara inte va så fruktansvärt.

Kommer mer.