Min Bosse del 2, pinsam historia

Vi började arbetet med att försöka få honom avslappnad o komma lite lägre i formen. Han ville gärna släppa kontakten med tyglarna o tappa ryggen. Att sitta på honom i trav då han inte var helt lösgjord var hemskt! Minns att Stefan sa att jag studsar på hans ryggrad....

Han var otroligt lättlärd o hade väldigt lätt för sig förutom skritten som gärna ville bli kort när man tog tyglarna. Men allt blev bättre o bättre o musklerna fyllde ut här o där. Man fick ju inte glömma att han var inriden som 5-åring, o hade inte ens varit riden ett år då jag köpte honom. Han var oerhört lyhörd o lite het, så man fick ta det lugnt o klappa o absolut inte begära för mkt av honom. Om han kände att han inte riktigt förstod eller om han inte orkade det man bad om bockade han... Så det var hela tiden en balansgång. Minns en gång då jag red för Janne o Bosse hade träningsvärk för jag hade ridit för Stefan ett par dagar innan. Han bockade vad jag än försökte göra, så vi bestämde att jag skulle trava ner honom o lät han va.

Han bockade ALDRIG för att va dum, så att när han bockade fick han lite lättare arbete en stund o sen kunde vi testa igen. Sen kom det lite glädjebockar ibland när han va pigg o när vi hoppade med honom. Konstigt, men under den tiden jag hade honom hände det inte en enda gång att jag sade till honom på skarpen. Då hade han blivit jätteledsen. Det behövdes inte. Han var klok o förstod om man fick bara förklarade för honom det man ville.

Bosse aklimatiserade sig jättefort o han o jag fick ett starkt band. Han älskade mig o litade på mig. Var alltid underbart snäll o go mot alla, men han visste att han var min. Det yttrade sig tex när andra skulle rida. Första gången Sofie skulle skritta honom stod han som fastväxt o tittade på mig. När jag sen ledde honom gick det bra o Sofie kunde rida i fortsättningen. Det var värre med Sandra, han vägrade gå o stirrade på mig. Hjälpte inte att jag smackade. Tillslut gick han o sen gick det bra med henne också. När turen kom till Janne stod han inte bara still, utan han bockade på stället. Jag drog en lättnadens suck när han kom igång o sedan gick det jättebra. Janne red honom flera gånger o det var aldrig mer något problem.

Under höst o vinter fick han jobba med varierad träning för att få allmänkondition o han blev starkare o starkare. Mycket cavaletti. Galoppen var kalasfin o traven blev bättre den med. I skritten hade det börjat hända saker o han kunde nu sänka huvudet utan att spänna sig o korta steget lika ofta.
Testade att åka på lite småtävlingar o han funkade jättebra (bara lite bock i galoppfattningarna). Inga problem med att han tittade på saker. Han blev placerad i varje start utom vår allra sista. Det som var problem var ärevarven. Han blev hysteriskt rädd o darrade så det blev bara hopp upp o ner, så jag ledde honom i stället, då gick det bra.

Vår sista tävling var i Ljungskile. (LB:0) Det var hans första utomhustävling. Ann-Hild Steiger skulle döma. Han kändes fin på framridningen o när vi skulle in kändes det kanon. Allt gick perfekt första halvan av programmet. Sen kom hans bravurnummer galoppen. Fin fattning, volt, sen skulle jag öka på längs långsidan upp mot domaren. Jag tog i o tryckte till ordentligt, då bockade han. Lyckades sparka till dressyrstaketet. Blev rädd o bockade igen. Då flög jag. Som i slow motion åkte jag i en stor båge o landade framför domaren. Blött var det också, det hade regnat hela natten så jag var lerig från topp till tå. Bara att leda ut hästen från banan.... Så tänk på mig när ni tycker att något är pinsamt, jag har gjort det som är ännu mer pinsamt. Värre kan det inte bli. Då var jag INTE glad. Såg dessutom HEMSK ut med lervatten rinnande från hela mig.
Så slutade den tävlingskarriären o jag insåg att det var helt o hållet mitt eget fel...

Nästa gång berättar jag om när det ofattbara hände.