Det var en underbar känsla att säga att man "rider på Ponnyklubben". Det kändes som om man ingått en pakt. Släpade med kompisar dit, en del ville forstätta, andra kom aldrig mer. Men jag o Tina var fast. Vi fick många nya vänner o vi lärde känna hästarna. Man hade alltid en "älsklingshäst". Min var från början Pia, sen Jocke o sist Broomy. Hade på den tiden väldigt många brevvänner o dessa visste ALLT om min älsklingshäst. Läste allt som gick att läsa om hästar o försökte lära mig hela tiden. Länsade biblioteket på hästböcker. Köpte en del själv. Älskade bla Britta o Silverböckerna, Annicaböckerna mfl. SJÄLVKLART var man medlem i Wahlströms Ponnyklubb o fick ett W att sätta fram på ridhjälmen. Hästarnas namn stod ÖVERALLT inkl på mig själv.
Ridningen fick man lära av kompisar. Det fanns många fina stigar att rida på o man visste exakt hur lång tid varje stig tog. Ville man rida i paddocken gick det också bra. I varje hörn stod en stor stubbe som man skulle rida utanför, så att man höll sig på spåret. Eftersom vi alltid red barbacka övade man upp balansen. Men hästarna var väldigt snälla. Minns bara en gång då jag blev rädd. Broomy ställde sig i en jordhög o började gräva med ett framben. Då jag skänklade o smackade sparkade hon... De andra fick rida efter hjälp, o en kille kom o hämtade oss. Broomy följde snällt med... Broomy sades ha kommit från stuteri i Englad o gått vild på hedarna tills hon var 5 år. Hon var väl den med mest energi. Pia var väldigt lydig o henne fick man inte rida med spö. Hon hade i ett tidigare liv blivit illa behandlad. Jocke var väldigt snäll o lite slö. Ricki var riktigt slö o lat, men han gillade vissa personer o då blev han pigg!
Det var inte så många vuxna där. Asta brukade sköta bokningen av hästar. Hjalmar utbildade hästarna. Honom hade man väldig respekt för. Vi fick åka med honom i sulkyn med Bonita en gång när hon höll på att köras in. Förstås spännande. De som var skötare (olika varje dag) fick leda hästarna om det var en ovan ryttare o ta hand om hästen innan o efter ridpassen. För detta fick man rida gratis en dag i veckan. Hästarna hade det bra o det var ingen som var stygg mot dem. Minns att de fick fint hö o lite pellets.
Bilderna: överst ett foto på Broomy o min kompis Birthe. Fotot under är jag som rider på Broomy.
I mitten är Wahlströms Ponnyklubbs årsbok nr 1
Längst ner en av mina Britta o Silverböcker
Det är alltid lika roligt med häst böcker.
SvaraRaderaOj, man blir nostalgisk :). Måste ha varit 70 jag knatade iväg till ridskolan intill där jag bodde och tog min första lektion, men jag var bara 5 då. Och sadel fick man inte använda förrän man hade hittat balansen :).
SvaraRaderaja, visst har man många roliga minnen från när man började rida :-) Inte kunde man väl då tro att man skulle vara precis lika hästfrälst typ 30 år senare.... :-)
SvaraRaderaHerregud! Britta och Silver....:) Såå roligt det är att läsa detta alltså. Tänk va gamla vi är och så länge vi har hållit på ändå...:)
SvaraRaderaJösses, har du varit så liten mamma?
SvaraRaderaJag hoppar gärna Dumbo när jag är hemma.
Sandra
Snälla Sandra, kalla inte min häst för Dumbo, han är en intelligent(?!) häst:)
SvaraRaderaJösses, detta känns ju som det var 100år sen!! Just tiden på Ponnyklubben känns så vansinnigt långt bort! Pia var en favorit och Jocke var så vacker. Tänk att det var här Stefan Jansson började sin bana...//Kicki
SvaraRaderaKände igen mej i en del av det du beskrev,blev en nostalgi-tripp!Hade glömt det där W-märket som man så gärna ville ha.
SvaraRaderaTack för alla trevliga kommentarer!
SvaraRaderaJa i starten fanns inga sadlar och W märket hade jag . Lycka var det:o)) Man fick ta mycket ansvar och det var kul. Läste alla Silver böckerna och alla andra hästböcker med som fanns då. Jag var på Björbäck i Uddevalla och det var Idol, Onkel, Gasten, Lord och en dröse till.
SvaraRaderaTänk att man minns vissa hästar in i minsta detalj....
SvaraRadera