SKRÄCKFÄRD

Det absolut värsta tänkabara hände när vi skulle köra upp Cobben till Linköping. Vi är fortfarande lite i chock. Har aldrig varit med om ngt värre, har kört hästar i över 30 år..

Cobben skulle åka till Linköping upp till Sandra. Sandra hade fått tag på en jättefin stallplats, nytt o fint stall o ridhus o lång utevistelse varje dag för hästarna. Cobben har tränats att åka flera ggr /v då vi åkt o tränat i Lysekil o Munkedal. De sista gångerna har han gått rakt på o stått helt still, så vi trodde inte det skulle bli något problem att åka längre.

Vi lastade o åkte på morgonen, Cobben hade äpplen i krubban o fullt hönät. Första timmen stod han helt still. Efter närmare halva vägen (Falköping) började han att krafsa o sparka med framhoven. Vi stannade o lät han vila i 20 min. Fick nytt hönät, vatten o mer äpplen. Efter ett tag började han sparka igen o vi hörde ett BRAK. Hade som tur var en bussficka att svänga in på. Sandra rusade ut, öppnade framdörren o ropade: Han hänger över bommen! Cobben hade hoppat över frambommen med båda frambenen o gått igenom plasten ner till sadelkammaren. Jag ringde direkt 112 för att få hjälp av räddningstjänsten att få loss honom o Sandra ringde en distriktsveterinär.

Medan vi väntade på dem skar Sandra av grimskaften som han var bunden i. Då vräkte han sig bakåt o vände sig o blev hängande med magen över mellanväggen. Efter ytterligare ett försök att komma ner gick han omkull o blev liggande på golvet. Vi kunde bara stå o se på helt maktlösa. 600 kg häst i panik är inget man rår på. Tillslut kom han upp på benen o stod då med huvudet åt fel håll.
Då kom räddningstjänsten o vet. Vi trodde Cobben hade brutit alla ben, men de tjocka transportskydden satt kvar på benen o hade troligen räddat hans liv. Det blödde dock ymnigt från hasen. Vet gav lugnande spruta o vägen stängdes av för trafik, så tog vi ut honom ur transporten. Han stod på alla benen. OTROLIGT. Lastade in honom igen på andra sidan o vet sydde såret på hasen utan problem. Det var ett djupt jack ända in till benet, men senorna verkade klarat sig.

För att kunna köra hem gav han ytterligare lugnande medel o han var så medtagen att vi var oroliga att han skulle ramla. Vi vände o körde hemåt igen. Vi ville inte han skulle få komma till en okänd miljö utan få komma hem till tryggheten o läkas i lugn o ro. Han rörde inte en fena på hela vägen hem o vi var glada för varje meter vi kom. Vilken skräckfärd. Hela plasten framför honom var helt trasig, så vi hade proppat sadelkammaren full av höbalar ifall han skulle hoppa igen...

När vi kom hem gnäggade han åt de andra hästarna o ställde sig att äta... Helt lugn. Sandra tittade till honom hela kvällen o jag tror han var den lugnaste av oss alla.

Hur ska man våga köra honom igen????

Vi har spånat lite o funderar såhär. Vi köper en halsrem. Har hört av flera att det är bra att binda dem i (i bommen) för att förhindra att de ger sig över. Binder sen grimman som vanligt. Han får gå upp i transporten o äta sitt kraftfoder ett par gånger /v. utan att vi kör. Sen börjar vi o kör små korta sträckor. Så får vi se hur han reagerar. Han får stå kvar här nu iaf fram till januari. Om han senare ska upp till Linköping kanske man får hyra lastbil? Vem vet.

Huvudsaken är att Cobben blir frisk igen. I allt elände är vi så glada att han lever.